Surf’s Up In Sweden by Tyson Ballard (Translated to Swedish by Katarina Olausson)

by Tyson Ballard (Translated to Swedish by Katarina Olausson), Kurungabaa, Volume 1, Issue 3, December 2008

NB. Following is the English version, and then the Swedish version.

Sweden: home of IKEA, meatballs, incredibly beautiful women and more Volvos than you can poke a stick at, right? Well, you’re right. But — as I was about to find out one freezing cold, dark, stormy, Swedish winter morning — there’s a wave or two as well.

Swedish winters are straight up gnarly. Growing up in Australia before coming to this part of the world, I could count the number of times I’d been below 10 degrees. But here, once you’ve factored in wind chill, it’s not unusual for temperatures to drop to 14 degrees below. You can bet you’ll be wearing your mama’s tea cosy then. Once you’ve added ice, snow, wind and rain to the mix, it makes for not much fun in the sun.

I’d learned in my Swedish class that the Vikings used to take magic mushies to give them extra strength before going into battle. I thought that’s what my mate Didine was on when he told me there was “wave surfing” here. But truth is stranger than fiction, as I found out when I rocked up for my first Swedish dawnie.

Didine is a Swedish surfing veteran. He’s my girlfriend’s friend’s sister’s boyfriend. Hailing from Moroccan shores, he, like me, grew up surfing warmer waters. But living here for over 14 years, and with a thirst for surfing as big as the rest of us, he’s been searching for waves and scoring. He assured me the drive was well worth it, so we shoved the kiddie seat aside, piled our boards into the Corolla and aimed south into the Swedish darkness.

Rocking up, it was not dissimilar to Mundaka in the Basque region. Greeting us was a small fishing village with a harbour and, believe it or not, a reeling, right-hand point break. The waves weren’t as big as expected, but with a solid, ride-able 3–4 feet I wasn’t complaining. There were even some little barrelling sections.
If you want to surf in Sweden you have to be prepared to toughen up. Greeting us on arrival at the harbour was a sign on the toilets that read: “Surfers prohibited from changing into wetsuits”. Ignoring the sign, we headed in. With sub-zero temperatures outside there was no way in hell we were changing out in the open.

As we entered, an old man, or gammal gubbe, appeared out of nowhere and tried to stop us. Old men in Sweden must sit at home watching reruns of Grumpy Old Men – every time you test the rules, they’re on hand to enforce them. We assured him, wetsuits in hand, that we were just going to take a leak, and filed in.

Didine knows the harbour master who put up the sign and reckons the locals don’t like the surfers much and get annoyed with having wet floors all the time. We could change here before a wave, but would have to change in the phone box when wet.

Donning our Viking helmets, gloves and boots, we jumped off into the harbour and paddled out. It wasn’t a hard paddle by any means, but once in the line-up it became deceptively tricky with the waves coming a lot quicker than expected.

The take-off was fast and furious, with the added complexity of my rusty legs behaving like a Greek statue. I quickly found that feet placement was critical. But moving my feet in water this cold was like those IMAX dudes climbing up Everest, with every movement requiring enormous effort.

“Up until 10 years ago there were only a few people in the line up. But with surfing become so readily available on the internet, the crowds are coming and it’s not uncommon to see double the amount today.” says Didine.

In the water it was like a UN conference, with representatives from Ireland, California, Morocco, Australia and New Zealand – all with the one common thread of Swedish girlfriends or sambos. Hey, we sure as hell didn’t come here for the weather. All in favour of jumping a plane to Hawaii – but motion denied.

Tasty Swedish left somewhere on West Coast

Sverige: hem till köttbullar, otroligt vackra kvinnor och mer Volvobilar än du kan räkna, inte sant? Så är det, men – som jag upptäckte en kylig, blåsig och mörk vintermorgon – det finns också en och annan våg.

Vintrarna i Sverige är inte att leka med. Jag växte upp i Australien och där kunde jag lätt räkna de gånger då temperaturen var lägre än 10 plusgrader. Men här, om du räknar in vindkylan, är det ofta 14 minusgrader. Bäst att klä sig varmt för när du lägger till is, snö, blåst och regn, så är det inte direkt varmt och skönt.

I min svenskaklass lärde jag mig att vikingarna gärna åt magiska svampar, så att de fick extra styrka i slagfältet. När min kompis Didine sa att det finns surfbara vågor här i Sverige, trodde jag att han också hade smakat på några magiska svampar. Men som jag fick se en tidig morgon, ibland är livet konstigare än sagan.
Didine är en svensk surfveteran, han är min flickväns kompis systers pojkvän. Precis som mig är han uppvuxen i varmare vatten, närmare bestämt på stränderna i Marocko. Han har bott här i 14 år, och eftersom han har en osläcklig törst efter att surfa, har han sökt och sökt efter vågor och ibland har han lyckats. Han övertalade mig att sträckan var värd att köra, så vi flyttade på barnstolen och knödde in brädorna i Corollan och körde söderut.

Stället vi kom fram till var inte helt olikt Mundaka i Baskien, en liten fiskeby med en hamn och, tro det eller ej, ett höger pointbreak. Vågorna var inte lika stora som vi hade hoppats, men med en kraftig 3-4 foot våg så klagade jag inte. Ibland kunde jag till och med skymta antydan till några barreling sektioner.
Vill du surfa i Sverige så måste du vara beredd på att bita ihop. I hamnen, på toalettdörren fanns en skylt: ”Surfare är inte tillåtna att byta om till våtdräkt”. Vi ignorerade skylten och gick in, det fanns inte en möjlighet att vi skulle byta om utomhus.

En gammal gubbe försökte stoppa oss. Svenska gamla gubbar måste spendera dagarna i ända med att kolla på repriser av Grumpy Old Men – varje gång du bryter reglerna finns de där. Vi lovade honom, våtdräkt i hand, att vi bara skulle gå på toa.

Didine känner hamnkaptenen som satte upp skylten. Tydligen har inte lokalbefolkningen mycket till övers för surfare och blir mycket irriterade när golven blir blöta. Byta om innan surfingen var okej för den här gången, men efteråt var vi tvungna att byta om i telefonkiosken.

Med vikingahjälmen på samt handskar och stövlar, hoppade i vattnet och paddlade ut. Det var inte svårt att paddla men väl ute kom vågorna snabbare än vi trodde.
Avfarten var snabb och lurig, plus att mina ben kändes lika smidiga som en grekisk statys. Jag listade ut att fotpositionen är avgörande. Men för jag ens skulle kunna röra mina nerkylda fötter krävdes enorm prestation, ungefär som dom där snubbarna på IMAX som bestiger Mount Everest.

“För 10 år sedan fanns det bara ett par surfare här ute, men eftersom det har blivit så populärt så blir det mycket folk, det inte ovanligt med dubbelt så många” säger Didine.

I vattnet var det som en FN konferens, med representanter från Irland, Kalifornien, Marocko, Australien och Nya Zeeland – alla har svenska flickvänner eller sambos, vi kom ju inte hit for vädrets skull direkt. Jag hade inte haft något emot att flyga till Hawaii men förslaget röstades ner.

En gång i tiden trodde jag att den mest exotiska vågen jag skulle surfa i mitt liv skulle ligga någonstans i Söderhavet, eller kanske Sydeuropa eller Sydamerika. Men det var innan jag upptäckte att Sverige erbjöd flera iskalla uppmuntringar att inte ligga hemma på soffan men ut och upp på surfbrädan.

/ Tyson Ballard
Översättning av Katarina Olausson

Save Mölle! ( Righthand pointbreak in Sweden!)